elin-mylife

Inlägg publicerade under kategorin Åsikter

Av Elin - 1 april 2015 15:07

Jag tänkte just nu att jag ska skriva av mig angående det som hände förra året med "T", hur jag känner just nu och hur jag gått vidare. Fick en söt kommentar ifall att jag ville göra det ♥


Första veckan var det sjukt jobbigt, tråkigt, men på något sätt hoppade en tyngd ifrån mig. Jag satt och tänkte på oss, ofta. Dock blev det lättare och lättare för var dag som gick, förutom när jag såg honom i skolan då jag var som luft för honom och det kvävde mig på något sätt. Att veta att jag egentligen inte betydde någonting för honom. Att jag bara var ett jävla objekt för honom. 
Det gick bra och jag hade precis blivit gladare tills en skandal kom. Jag kände hur min värld gick under, hur jävla äcklig och värdelös jag kände mig. Jag tänkte: "vad fan är det jag gjort så jag förtjänat det här?"

Jag blev mer och mer osäker, självupptagen och jag kände att livet knappt var värt att leva längre - men med bloggen och vänner kände jag att det gick lite lättare ändå. Att få stöttningar och pepp gjorde att jag inte ville släppa det här fina utan jag fortsatte kämpa för det jag verkligen vill kämpa för och att visa den falska personen att man inte leker med mig och förstör!

Jag är svag angående sånt här, men något jag är stark angående är att inte låta NÅGON förstöra för mig! Det är det sista jag låter någon göra.

Jag kämpade mig upp lite svajande och återigen kom en smäll i ansiktet. Dock tog jag inte åt mig så mycket utav det då det bara var att ändra, men visst. Jättejobbigt då folk ska vara så jävla fi**iga och förstöra för någon annan - liksom tänk själva innan - skulle NI vilja ha det så? Sitta i en sits där folk förstör för dig och skriver saker?! Skulle inte tro det va.  


Efter den händelsen ställde jag mig upp, återigen för att gå vidare.

På en svajande väg har jag lyckats komma hit. Där jag står idag.

Det har varit en kamp, men jag är stolt att jag lyckats. Att jag visat att ingen ska komma ivägen och dra ner mig!

Jag mår bra idag. Jag bryr mig inte om honom, om oss eller något. Dock kommer dessa såren finnas kvar. Länge. Ordet inom mig. Händelserna. De ligger i ett litet hörn och påminner mig varje dag. 

Dock har det kommit upp tankar på någon annan som gjort dessa saker. Skulle inte direkt förvåna mig om det var den personen för h*n är så falsk...

ANNONS
Av Elin - 1 april 2015 08:30

Självklart ska man vara nöjd med hur man ser ut, det vet jag mycket väl men jag är inte en sådan person. Jag är dock på väg just nu och får bättre självförtroende för var dag och det är för er hjälp. För era fina kommentarer, era positiva inställningar som gör så att jag blir nöjdare och säkrare i mig!

Jag är verkligen inte nöjd med mitt utseende, än. Det kommer ta en tid, men jag kommer komma dit!


Jag har lärt mig att jag alltid kommer leva i denna kroppen så varför ska man inte vara nöjd med hur man ser ut? Vi blev dem vi är idag för en anledning! Inte för att andra ska komma och säga det och det om en bara för att DEM är osäkra i sig själva, utan för att vi vann det här fina. 

Va förfan nöjd med dig själv! Det finns ingen annan du. Ingen annan är vackrare än just DU! 
Jag vet att det är svårt, jag är kanske i samma sits som just du är och jag har bara en sak att säga till dig då - sluta inte kämpa! Sluta istället att klanka ner dig. Sluta säg "Jag är så jävla ful". "Jag önskar att jag var någon annan". NEJ!

Det är så jävla fel! Du är så himla perfekt som du är! 
Du kanske tror att ingen gillar dig för hur du ser ut, då har du fel! Du vet INTE vad folk tycker och känner om just dig och ditt utseende, någon kanske är sjukt kär i dig eller önskar att h*n var just som DU! Skulle du då vilja byta utseende och kropp?

Nej, det skulle inte jag vilja iallafall!

Var istället nöjd med dig och ditt fina yttre!   


Självklart finns det saker med mig jag skulle vilja ändra, det kan jag inte ljuga för er. Dock håller jag redan på med det nu och det är att träna, både för att bli av med några kilon MEN framförallt för att JAG ska må bra psykiskt!

Jag är på en grymt god väg redan nu och jag känner att jag förbättrats varje gång jag tränar. Hur mycket jag orkar, hur träningsvärken kommer men inte är lika ihållande som innan jag tränade.

Det är underbart att jag snart kommit dit jag LÄNGE velat. Att snart vilja "visa" mig mer, vara nöjd och bevisa för er att "det här är jag!", att jag kunde så mycket mer än vad NI trodde! 
"Ler".
Det kommer dock ta en tid, men jag säger det igen - jag är beredd att ta vara på den tiden! Hur lång tid det än tar så kör jag på!

ANNONS
Av Elin - 28 mars 2015 08:30

Detta är ett tidsinställt då jag idag måste plugga och säkert fixa med lite andra saker...hoppas iallafall att NI får en fin lördag!<3 


Jag sköter mig faktiskt väldigt bra i skolan, om jag får säga det själv! Jag sitter tyst på lektionerna och lyssnar på vad läraren säger, arbetar och pillar inte med mobilen, om inte läraren springer ut en snabbis för att hämta något. Dock är jag inte som dem andra som BARA sitter med mobilen och pillar även fast läraren skäller ihjäl dem! Sånt respekterar jag verkligen inte när folk BARA sitter med mobilen och inte arbetar - liksom, varför är ni då i skolan? 


Jag är inte direkt någon person som räcker upp handen varje lektion, hela tiden, dock skulle det behövas då jag oftast KAN - men det gäller att våga, våga visa personer att jag inte är så dum som jag ser ut att vara, men då kommer det andra felet. Jag är så jä*la rädd för att det ska vara fel och eller att folk ska skratta.. visa att min röst också få vara hörd.


Jag vet att jag skulle få så mycket bättre betyg om jag bara räcker upp handen mera och försöker, men jag är för feg. Dock förstår jag inte på mig - om det är fel - vad gör det? Då visar jag ju bara att jag FÖRSÖKTE, och är inte det bättre än att BARA sitta och lyssna? Sedan om folk skrattar, det är inte DIG det är fel på, utan det är dem som skrattar det är fel på! Liksom, vad kunde dem som inte räckte upp handen och skrattade? Nej juste, ingen-jävla-ting!

 

Blir så frustrerad när jag tänker efter hur sanna dem meningarna var!

Wow. Att det bara kom så där rätt uppochner! Hm..nej nu får jag försöka räcka upp handen för vad kan gå fel?


När det gäller pluggandet i skolan så sköter jag det bra, lite överdrivet ibland då jag nästan går in i väggen för hur mycket vi bara får över oss och hur svårt det än är. Jag kämpar nästan varje dag med pluggande, börjar nästan på direkten när jag kommer hem och avslutar nästan när jag ska lägga mig. Usch. 


Jag är ändå stolt över mig som kämpar så för skolan. För framtiden. Att jag en dag kommer stå i MITT hus med en kille och ha ett JOBB! Tänka "Jag lyckades!", "Jag kom dit jag ALLTID velat". Nej det är stort, ryser när jag tänker på den tanken!   Happysmile!!!

HAHA gett den blicken MÅNGA gånger! 

Av Elin - 27 mars 2015 08:30

Det är så många personer som jag lärt känna och kommit närmare på bara så kort tid, även fast jag känt en del i mer än ett år och vissa bara några månader. 


-Dock tror jag att det är en tjej här i bloggvärlden som jag "träffade" för bara några månader sedan. Hon är en helt underbar tjej som är så positiv och glad - kan inte förstå att en människa kan vara så glad och positiv HELA TIDEN!?


Hon förstår mig till tusen och peppar mig allt var hon orkar. Önskar en massa lycka till och skänker SÅ mycket glädje i mitt liv.

Varje dag längtar jag tills att jag kommer hem från skolan och kan gå in på hennes blogg, läsa och kommentera, sen är det ALLTID kul att logga in här med och se kommentar från henne! -(Uppskattar verkligen alla era kommentarer verkligen, inte menat så!<3) 


Hon gör verkligen min dag, speciellt när man har en dålig dag då hon kommer med sjukt mycket peppande och stärkande ord. BÄST är hon!


Finns så mycket jag kan skriva om denna person. Om bästa Linn. Tack. Tack för att du finns hos mig och tror på mig<3

Av Elin - 25 mars 2015 08:30

Jag har många misstag som jag gjort och ångrat så himla mycket men det värsta är nog när jag blev tillsammans med min förra kille...jag vet inte varför jag blev det. Vi kände varandra knappt, men hur han var mot mig gjorde så att jag blev glad och litade på honom. Sedan hade jag alltid tyckt att det skulle vara "coolt" att vara tillsammans med någon äldre kille, dock fick jag ju se hur det var..det ändrades helt och jag fick se hur jävla falsk han var emot mig!

Att han bara spelade ett jävla spel. Han ville bara ha någon för att han kunde, eller göra det som han skrev till mig.. jag visste då vilken falsk person han var, men ändå ville jag fortsätta och gå tilbaka till honom. Jag vet verkligen inte varför, och jag ångrar varenda stund och tid tillsammans med honom!

Jag var en riktigt idiot som litade på honom. Som ville fortsätta och se om det blev bättre....


Men det var inte det ända, han visade ett ännu fulare spel med att förstöra mitt skåp och skriva saker till mig, låter det serriöst? - Han förstörde så jävla mycket för mig. Både MIG och mitt självförtroende.. 


Nu har vi ingen kontakt och det är jag så glad över. Men varje gång jag ser honom i skolan blir jag rädd och tänker på vad han ska göra härnäst..känner hans blickar då och då, och hur hans vänner tittar på mig.

Jag är rädd varje gång jag ska gå till mitt skåp efter lektionerna, rädd för att det ska stå något hemskt.


Han ville se mig stupa, han ville se mig svag, men istället är jag starkare än vad jag var innan alltihopa! :) 

Av Elin - 24 mars 2015 08:30

Min första kärlek var i sexan. Jag var tretton år och det var mitt första förhållande, kärlek överhuvudtaget. 


Han och jag var goda vänner och jag hade ingen aning om att han kände så mycket för mig, men det var i skolan allting började och det blev snabbt ett vi...först i början kändes allt toppen och jag var superglad. 
(Dum som jag var så var jag för glad den dagen och jag skulle ha utvecklingssamtal..berättade för mamma och pappa precis samma dag - liksom hallå? Lugn nu!) Men mamma och pappa blev självklart jätteglada för mig. 


Vi träffades några dagar efteråt och skulle hitta på något efter skolan. Vi gick hem till honom och han insåg att han inte hade nyckel..det regnade och vi fick gå ute i blåst och regn ända tills att jag skulle hem. Tror att vi gick igenom hela staden. Skojar inte...xD När jag skulle hem hände det jag aldrig kommer glömma - första kyssen. Varför minns man den? Inte direkt så att jag är stolt över den.. 


Några dagar senare var vi hemma hos mig och jag minns hur nervös jag var, hur generad och pinsamt jag tyckte att det var, och hädanefter förstår jag varför. 

Efter ett tag i skolan märkte jag hur folk började gå på mig och honom, hur folk retade oss, kallade oss saker - var självklart irriterande men också jävligt jobbigt. Dock kunde inget stoppa oss, jag var så kär!


Vi fortsatte att träffas, gå på bio. 
Efter några månader kände jag hur mina känslor svalnade av. Hur jag kände att "jag vill inte mera". Jag gick med en klump i magen. Visste inte hur jag skulle säga det till honom,jag ville inte såra honom och inte förlora honom, inte som vän med för den delen så jag lät det vara...


Bara efter någon vecka får jag sms om att han ska flytta. Mil härifrån. Jag kände just då att mitt hjärta stannade. Sprang ut till mamma och bölade. Jag var så ledsen och jag kände då hur mycket jag älskade honom...vi kom överens om att vi ska hålla det här! Träffas på lov, helger, ja när vi kan! 


Någon vecka senare var jag ute med mamma och pappa i husvagnen, vi höll på och packa ner och skulle åka hemåt. Allt var som vanligt, jag var glad och mådde som bäst då jag får ett långt sms... att det var slut.

Jag kände då hur allt föll isär. Hur jävla krossad och nerstampad jag blev. 

Jag försökte att inte bryta ihop. Lyckades hålla inne tårarna och tog på mitt fejkleende. Fejkade med att allt var som vanligt och bara fortsatte med jag skulle. 


Först i början grät jag inte. Jag var självklart deppig och irriterad, men efter ett tag kom tårarna.

Vi höll kontakten i bara några dagar/veckor till och efter några dagar fick jag berätta sanningen för mamma. 


Det tog hårt på mig, speciellt när det var min första kärlek och första förhållande.
Det tog nog nog runt ett halv år, nio månader innan jag hade släppt allt. Varje dag tänkte jag. Bara på HONOM!

Hur kunde ha göra det? Vad gjorde jag för fel? Har han någon annan? 
Många frågor, men få svar. 


Nu mår jag mycket bättre och tänker inte på oss. Visst kan tanken komma om hur han har det nuförtiden och hur han mår, men jag tänker inte på vårt. Det är bortskrapat - även fast det kommer vara inom mig. Föralltid. 


Man lär sig av sina misstag - man ska inte gråta p.g.a spild mjölk! 

Det lärde jag mig från i höstas och det tog bara någon månad att läka mitt hjärta. 

 

Idag är jag glad. Stolt singel och jag känner ingen saknad efter någon kille. Jag känner mig nöjd med att vara singel och jag har inte alls något behov av någon kille - jag klarar mig jävligt bra själv tack!   

Av Elin - 14 mars 2015 11:15

Ända sedan jag var jätteliten har det hållit på. Jag minns så väl det första bråket och grälet. Jag minns att jag stod vid trappan och tillsist stängde in mig på toan. Hörde hur dem skrek på varann. Hur dem svor. Deras arga röster. 

Jag fick panik. Jag skrek tillbaka. Stampade. Slog i saker så att dem skulle förstå och det hjälpte till en viss del. Jag minns hur jag grät. Tårarna som rann, rädslan inom mig. 
Alla minnen som gör så jag faller tillbaka och hur rädd och förbannad jag blir för var dag när det bara fortsätter.. 


Jag har kämpat varje dag ända sedan jag minns, kämpat för att vara kvar, vara stark och hålla modet och tårarna inne. Det går, men det är svårt. Ibland faller byttan över och tårarna rinner. Ilskan och minnena. Två minnen kommer jag aldrig glömma iallafall. Det kommer vara kvar inom mig och på armen - föralltid. 


Varje dag tänker jag på att jag ska flytta. Att tiden ska gå snabbare så att jag kommer härifrån. Få ro och kämpa mig uppåt till ett tryggare mig - men det kan jag inte, speciellt inte när jag möter tårar, ilska och rädsla nästan varje dag. Det tar på en. Förstör så mycket, både för mig själv och för andra. Speciellt inom skolan, jag har börjar trappa ner på pluggandet, jag orkar inte med det och det gör så att mina betyg blir sämre. - Märktes igår på läxförhöret.. och när jag får sämre betyg pluggar jag ihjäl mig på nästa och sätter ett ännu högre krav på mig, något jag vet inte är bra, men jag vill väl med skolan, få bra betyg och lyckas.


Det ända jag vill är att få ro familjen, slippa bråk och bara ha en fin och bra familj som jag är STOLT över. Något jag känner att jag inte har. Jag skäms så otroligt mycket för min familj.

Jag är rädd för att om jag tar hem någon kompis så kommer dem börjar bråka och skrika på varandra. Jag är så rädd och välkomna kompisar "ja här är min familj" - för dem är så!

Och jag kan inte göra ett dugg förutom att bryta ihop och skämmas...


*Gråter*  


Jag skulle lättat på mitt hjärta igår men jag kunde inte det. Jag var rädd för att prata, men jag stack dit och hon var inte där. Jag blev både glad men ändå stannade hjärtat till och jag fick en tanke inom mig att jag måste gå med samma sak flera dagar till. 

Klarade mig utan att höra bråk igår, men idag startade det igen. Blev så trött och kände bara att jag ville flytta så jag sa skarpt "Nä jag ska ringa till farmor och bo där (!!)" Jag blev så jävla ledsen. Fixade till mig och brast ut när jag borstade tänderna.. Mamma kom till mig och försökte prata men jag kunde inget mer än att inte bry mig..


Jag vill inte det här. Jag vill vara glad, men det är jag inte längre. Jag vill vara som andra, kämpa på med skolan och se saker och ting positivt - men jag är inte den tjejen, jag kommer aldrig vara den tjejen , utan jag kommer vara så här föralltid.

Det är så här jag blivit uppfostrad och lärd. Tack och lov så har jag inte blivit lika dan som alla andra i familjen och jag är evigt tacksam *Paus - tårar* för att jag försöker se livet positivt oavsett vad, att jag KÄMPAR och ler även fast saker inte är lätt.


Om jag kunde skulle jag spola tillbaka varenda dag. Månad. År och och göra livet underbart. Ändra allt det onda och fixa allt gräl. Men det här är mitt liv och jag kan inte göra något åt det. Gjort är gjort och jag ska vara glad för vartenda glatt minne jag har. 


Kärlek till er!<3


Av Elin - 12 mars 2015 19:30

Känner att jag inte orkar blogga just nu, så kommer nog ta en liten paus i någon dag. Har verkligen ingen lust och jag mår inte helt bra. Jag vill blogga när jag är glad och kan ge all min positiva energi helt ut och inte mitt negativa. 


Det första jag ska försöka göra imorgon är att gå och prata, dock vill jag inte.


Har sådan otrolig huvudvärk så det är inte sant. Jag är yr, fryser och är allmänt trött - och det påverkar mitt pluggande. Kan inte koncentrera mig ett dugg utan jag hamnar i andra tankar, något jag tycker är otroligt jobbigt.

Tack och lov har jag spanskan i huvudet, jag vet inte hur men jag har lyckats fått in det - Bara att ge gärnet imorgonbitti!


Hoppas att ni haft en bra dag, tänker på er!  


Min dag har rullat på, varit en vanlig dag. 

Hade ingen lust att träna idag, men pappa ville gå en promenad så då ställde jag upp att följa med som sällskap, sen bara så att jag kom ut och fick röra på mig. En stund senare så gick jag på en ytterligare promenad då det blev bråk i familjen och jag ville bara slippa allt gräl. Det ända jag dock fick ut av promenaden var tårar. 

Pluggat lite Spanska med och snart ska jag försöka hinna svara på kommentarer och kolla bloggar+titta på Familjen Annorlunda. Hur många bloggar jag hinner och orkar får vi se - kommer absolut fortsätta imorgon! Kanske skriver något tidstinställt också. 

Ska inte bli sent till sänga iallafall!


Imorgon är det äntligen fredag och det innebär helg. Längtar verkligen! Kommer dock bli en plugghelg med engelska och lite NO, men vad gör det? Ska försöka att städa mitt rum med och kanske följa med på en utställning med Sara. 

Ska ni hitta på något särskilt i helga?

Ha det gött tills vi ses - Kärlek till er   

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se