elin-mylife

Alla inlägg den 2 maj 2015

Av Elin - 2 maj 2015 22:15

Idag har jag haft fullt upp men ändå inte. Jag har hunnit med saker jag verkligen behövt och velat så det känns jättebra! Dock skulle jag tränat, iallafall gått en promenad men jag hade ingen lust eller ork så jag tog lite ledigt idag. Kände mig faktiskt värd det efter alla cykelturer  Imorgon kör vi dock på igen!


Städat mitt rum och flyttat runt lite saker så nu känner jag mig grymt nöjd! Är så nöjd så att jag bara kan stå utanför mitt rum och kolla - vill inte heller lägga mig i sängen ikväll för då förstör jag allt det fina, HAHA det här är bra alltså!  slutar med att jag sover i soffan! 


 

OMG JUSTE!!! Gaah, jag skriker!

Vi ska inte flytta, än. Vi ska säkert bo kvar här i ett-två år till, tills att Ida flyttar. Jag är så himla glad!! Ni förstår inte denna lyckan!!!! Att få njuta utav det här fina i något år till gjorde min dag, höra detta ifrån mamma gjorde så att jag bara flög upp! Nu är glädjen här! Ska njuta av varenda minut vi har kvar här och ta vara på tiden.

Kan inte sluta le!!


Förutom gläjden inom mig och städandet har jag gjort ett inlägg som för mig betyder enomt mycket, om min mobbning. Jag trodde att det skulle vara jobbigt att skriva, men det var lättare än jag trodde. Självklart satte det hårt att behöva skriva om det men jag tog det bra! Tack för alla era fina kommentarer och stöttningar! Massa kärlek till er!!   


Jag har svarat på kommentarer, skrivit in bloggar i min skoldator (som jag troligtvis kommer börja använda nu istället) och kollat massa bloggar - nu ligger jag i fas.. Jättekul verkligen att läsa era bloggar ska ni veta, det tar tid men värt är det! :* Speciellt när man får så mycket fint tillbaka!


Nu ska jag fixa två tidsinställda, bara några enkla, den ena kommer upp imorgon och den andra på tisdag, måndag (!!!) menade jag - dagvild....har tydligen söndag idag!


Hoppas att ni människor haft en otroligt fin dag och att allt är bra med er. ~Kärlek~

ANNONS
ANNONS
Av Elin - 2 maj 2015 15:30

Idag hade jag tänkt och vara lite negativ, jag har inte en negtiv dag utan jag har bara en känsla inom mig som gör så att jag vill prata ut, inte om nuet, hur jag känner utan HUR jag känt. I och med skolan. 

Jag läste igår ett inlägg om mobbning, kränkningar som då tog upp många tankar och känslor som tillslut beslöt mig att göra ett inlägg som jag inte vågat gjort tidigare.



Jag har själv varit en del i det. Jag har inte fått känna samma hårda smärta som andra, med ord (om man nu inte talar om förra året), slag, men jag har varit kränkt på en sätt som gjort mig svag och som fått mig känna smärta!


Jag har inte pratat om det här för någon. Jag har bara nämt om detta för er här på bloggen, men varken för vänner, släkting eller familj. Jag både vill berätta för mamma och pappa men jag skäms så otroligt, jag vill inte att dem ska bli otroliga.


Varje dag, när det här hände och efteråt har jag haft det inom mig, ensam. Varje dag kan jag gå med en tanke, tänka vad som hänt och varför det här hände, något jag fortfarande inte vet - förmodlingen kommer jag inte få veta det heller. 

Kanske för att jag var mig själv och vågade vara med vem och vilka jag ville? Att dem var avudsjuka? Eller ville dem mig bara helt enkelt illa? 

I början tog jag det inte så hårt då jag inte förstod vad mobbning var, inte utanförskap heller, utan jag fortsatte med mitt liv, var med min dåvarande bästa vän och vi hade så himla roligt då det började komma ord. Om oss. Jag tog inte åt mig utan vi bara fortsatte att vara tillsammans tills att jag började femman, sexan. Det gjorde så ont inom mig så att jag då och då grät när jag kom hem. Jag tyckte så mycket om honom, som en vän! Vi kunde prata om allting, vi gjorde allting tillsammans och var hela tiden. Vi hade aldrig tråkigt och han gjorde så att jag skrattade, varje dag, hela tiden, varje rast.

 

Jag ville inte ha dem där orden till mig, jag ville inte gråta. Inom mig sa jag ajdö till honom och började vara med andra kompisar i klassen, tjejerna för att jag skulle höra flera saker. Jag slutade nästan att prata med honom, svarade bara på några enkla frågor. Det gjorde ont och jag känner mig så elak för hur jag "betedde" mig...

I sexan tog orden slut. Det kändes så himla skönt så vi började prata lite smått med varandra igen, men vi var aldrig eller träffades överhuvudtaget, även fast både han och jag ville.

Jag kunde inte, jag ville inte gå igenom samma sak igen, med alla ord, smärtorna.


Nu två år senare är vi bara vänner, vi pratar ibland, skriver med varandra ibland osv.. men det vi hade innan, som bästa vänner saknar jag.

Det gör så himla ont inom mig. 


Att jag lät dem förstöra något sådant lyckligt och bra som vi hade gör mig så arg. Ledsen. VÅR VÄNSKAP! Bara för att du är en kille och för att jag är en tjej.

Nu efter tre år ser jag er idioter går omkring med motsatta könet och det är så himla "coolt", men vad var det för skillnad på när JAG gjorde det?! Vi var mindre ja, men och!? Alla får vara med precis vilka fan dem vill om dem så väl vill det!! Ingen ska komma emellan er och förstöra det p.g.a ord, slag, ålder eller något annat!

-Det önskar jag att jag hade tänkt på och förstod, att jag skulle stå upp för mig själv. Om jag tänkte på detta så hade vi än idag varit sjukt bra vänner... men när sådana här ord kommer och sägs är det svårt. Det gör en så svag så man gör allt för att komma ifrån det.


Många vet inte hur sånt här känns, alla tror att det är så enkelt att stå emot, att man ska stå upp för sig själv men det är inte så enkelt som många tror!

Tänk er så här - ni har myggbett över hela er kropp, det kliar men ni får inte klia er. Vad ska ni göra då? Ni måste stå emot kliandet och smärtan, men ni kan inte. Tänk er då att smärtan är hundra gånger värre...


När jag också var med om min bästa vän skulle jag självklart behöva dras med mer...jag blev utanför och det var i samband med att jag slutade vara med min kompis. 

Kompisar var knappt med mig eller frågade ifall att jag ville vara med, istället fick jag gå in själv i gruppen, fråga ifall att jag fick vara med, varje dag! Tillslut orkade jag inte och kände att jag inte ville bry mig om dem skulle hålla på så! Att inte få känna omtänksamhet eller kärlek gjorde mig så himla nere. Jag grät tillslut varje dag efter skolan, kände ingenting för att leva och var nästan på väg att ta förväl en dag.. varje dag var full med ensamhet tills våren i sexan då vi fick veta dem nya klasserna.


Sen att jag börjat på ny skola och fått nya kompisar har det gått bättre, men även idag blir jag oftast ensam och det gör så himla ont. Dock tänker jag inte på det så mycket längre då jag i princip blivit van...


Efter alltihopa har jag förändras så mycket, bådebra och dåligt. Jag vågar inte vara lika mycket med killar längre, är mest tyst i deras omgivnad och har så himla svårt att träffa folk. Både vuxna som små, killar som tjejer då jag är så äckligt rädd för att saker ska sägas eller att jag ska bli utanför.


Nu när jag väl har vänner som verkligen vill vara med mig och hitta på saker, både i skolan men också hemma så vågar jag inte vara lika på och villig som förut. Att något sånt här kan förändra så mycket!

 

Folk säger att det är bättre att gå i skolan än att jobba, men att vara med om sånt här, är det så roligt och bättre då? Nej. Känn på detta själva innan ni säger att allt annat är så mycket bättre än att jobba!

Av Elin - 2 maj 2015 10:26

med att vattna dem här små! Därefter ska jag städa mitt rum när jag blev ensam, sedan får vi se vad dagen bjuder på :)

Önskar er en fin lördag <3

Tidigare månad - Senare månad

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2015
>>>

Presentation


Det här handlar om mig, mina känslor och mitt kämpande för träningen.
Släng gärna in en kommentar eller en fråga ifall att ni har något på hjärtat! ♥

29/09-12 kämpade VI till oss två år på bloggen! KÄRLEK TILL ER♥

Kategorier

Fråga mig

17 besvarade frågor

Tidigare år

Arkiv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se