elin-mylife

Alla inlägg den 30 oktober 2013

Av Elin - 30 oktober 2013 18:50

Känns som jag har två ögon på mig från fönstret.... ''hjälp!''

ANNONS
Av Elin - 30 oktober 2013 12:00

År 2009 var vi tvungen att ta bort Major (en häst). Han ha betyt väldigt mycket för mig men mest för Sara! 

Dom två passade lika mycket som pannkaka och sylt!

Major fick tyvärr kolik, han fick kämpa i typ 2-3 dagar med hjälp av en vetrinär och andra saker. Men tillsist så tog sara beslutet. Han skulle inte lida mer! Usch.. Dagen efter kommer jag ihåg mest! Pappa, mamma, Ida och jag satt på verandan så grät pappa och sa så fina saker om Major, det var så speciellt just då!<3:( Har en bild i huvudet när en tår rinner från pappas kind
Sedan någon vecka efter blev Sara och Linus katt påkörd så de var tvungen och avliva han också.. Den katten glömmer jag inte heller, så fin och go katt!!!!

Sedan så blev jag typ mobbad för att jag var med en kille i skolan..

 

År 2010 blev Tinas ben inte bra, vi fick sluta rida henne och gå med henne då och då. Men hon blev bara sämre och sämre så år 2011 var vi tvungen och avliva min sötaste och underbaraste ponny som fanns.. kommer så väl ihåg de ett halv år innan vi avliva henne så mockade sara och jag, så sa Sara de.. då brast jag verkligen ur i gråt. Hela världen gick under för mig! 
Jag slutade totalt med mockningen och hästarna och det var då jag började isolera mig i mitt rum. Var inte så mycket med kompisar och så. Tryckte ner mig själv att allt va mitt fel m.m grät och mådde skit

Ca 2 veckor innan hon skulle avlivas insåg jag verkligen hur det var. Jag tog tag och mockade, borstade henne massor m.m

Det blev också hennes bästa sista två vecka.
Dagen i skolan när det hände var svår, jag var inte direkt ledsen, mest orolig. Sen när jag kom hem så gick jag till hagen, tittade mig omkring. Jag såg henne inte så jag sprang in i skogen, skrek och grät! Ropade också efter Tina. Kastade också pinnar, stampade. Jag gick tillslut in och då la jag mig under täcket i min säng och grät. Mamma kom ner till mig också, hon grät också försökte prata med mig.

Var helt förstörd i mer än ett år, jag isolerade mig, orkade knappt prata, pallade inte om nån prata om Tina eller höra namnet ens!  Jag var också arg på Sara att hon tog beslutet, var arg på Tina att hon inte fanns mer. Det var mer, tänkte faktiskt på och försvinna.. men kunde inte så det fick bli tankar. Sedan skar jag mig en gång! EN GÅNG! Men det gjorde jag inte mer, klarade inte smärtan sedan som tur blev det kanske ett mm sår.. Jag hade också svårt och sova på kvällar och grät oftas efter skolan

Efter ett halvår och när skolan börjat så hade jag pratat med Sara och hon bad mig gå till kuratorn eller skolsyster. Så jag gick dit, pratade hos henne en gång i veckan i ca 6 veckor eller fler. Det kändes lite bättre men mådde ändå skit.

Sedan blev det svårt med vänner, kände mig riktigt utanför! Snarare var jag utanför! Blev också sviken av kompisar. Men jag klarade all smärtan, jag gav inte upp. 

Det är bättre nu, men jag mår fortfarande sådär efter allt som hänt. Saknar alla djur som är borta, älskar dom så himla mycket! <3
Sedan har jag svårt med att lita på folk. Dom ända jag kan lita på till 99%-100% är min familj även fast jag haft det lite svårt med dom men dom betyder verkligen mest.

Jag försöker klara dagar men det är svårt, speciellt när hemska tankar kommer om att jag ska försvinna, jag vill men ändå inte. Om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag klart göra de! Ändra det som hände. Men ändå har jag visat att jag kan klara sån hård smärta!

Jag säger det till er alla med tårar i ögonen: Ni klarar det! Ni ska inte ge upp! Allt blir bättre! Ni måste bara KÄMPA! <3

Det va min berättelse om mina tuffa år.. ta hand om er! <3

(Allt detta är 100% sant!)

 



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se